Om boken: 2009 / Utöver den avancerade taktiken i blixtkriget, förutom de krossande tankkilarna och de formidabla dykbombplanen som skrämde fienden, i början av andra världskriget hade Wehrmacht ett annat "mirakelvapen" - det så kallade Infanteriegeschutzen ("infanteriartilleriet"), vars kanoner följde det tyska infanteriet direkt i stridsformationer för att vid behov, stödja eld, undertrycka fiendens skjutplatser med direkt eld, säkerställa ett genombrott av fiendens försvar eller slå tillbaka hans attack. "Infanteriartillerister" befann sig alltid i frontens farligaste sektorer och led de största förlusterna; det är inte förvånande att deras memoarer är mycket sällsynta. Och den här boken är bland de bästa Willi Lippich värvades till armén några dagar innan Hitler attackerade Polen och fick ett elddop 1940 i Frankrike. På östfronten stred han som en del av armégruppen Nord, deltog i belägringen av Leningrad och de blodiga striderna vid Demyansk och Novgorod, utkämpade i de baltiska staterna och Ostpreussen. I april 1945, när hela hans kompani dödades, hade Lippich turen att komma ombord på den sista tyska jagaren och evakuera till väst, och undkom på ett mirakulöst sätt sovjetisk fångenskap. Som eldspotter var han ständigt i frontlinjen, såg med egna ögon alla krigets fasor - och i sin bok talade han, i detalj och ärligt, baserat på sin egen stridserfarenhet om liv och död på östra. Främre.